Chelidonium majus L.Angelica hör till vallmoväxter, Papaveraceae AllmäntNamnet skelört är en folketymologisk tolkning av det tyska namnet Schöllkraut, vilket i sin tur är en förvrängning av det latinska släktnamnet. Skelörten är en flerårig ört. Den infördes i vårt land under medeltiden av munkarna som medicinalväxt; numera förekommer den förvildad som ogräs längs vägrenar, på murar och stenrösen och i lundar i närheten av bebyggelse. Skelrten ordinerades förr för invärtes bruk vid lever och gallsjukdomar, ursprungligen på grun av att man i enlighet med signaturläran såg ett samband mellan gulsot och blommornas och mjölksaftens gula färg. Det var emellertid en tämligen riskabel kur, eftersom hela växten innehåller en rad mer eller mindre giftiga alkaloider, bland annat chelidonin. Den senare har använts som kramplösande och smärtstillande medel vid mag och tarmsjukdomar. Mjölksaften har en mycket stark hudretande effekt och har i folkmedicinen utnyttjats som medel mot vårtor och andra hudåkommor, bland annat revorm - därav namnet rävormgräs. FörekomstVäxer allmänt i södra och mellersta Sverige samt sällsynt längs kusten upp till Ångermanland. Trivs på kväverik kulturmark. KänneteckenEn 30-60 cm hög, flerårig ört med förgrenad stjälk, Blad pardelade, skaftade, på undersidan håriga, blågröna. Blommor gula (maj - juni), kronblad 4, foderblad 2, som snart faller av. Frukten är en enrummig kapsel. Giftig växtdelHela växten, särskilt roten. Aktiva beståndsdelarVäxtens mjölksaft innehåller ett 20-tal alkaloider, tillhörande tre olika grupper. De viktigaste är chelidonin, chelerythrin, sanguinarin (benzfenantridin-gruppen); protopin, alfa- och beta-allocryptopin, (protopin-gruppen); berberin (protoberberintyp). Terapeutisk användningOvanjordiska delen och roten användes tidigare som kramplösande medel vid kramp i mag-tarm-kanal och gallvägar. I folkmedicinen brukades tidigare mjölksaften mot vårtor. Sänd frågor och kommentarer till Ingemar Joelsson
|
 Chelidonium majus L.Skelört
Skelörts-bestånd |
