Matricaria recutita L., Kamomill

Matricaria recutita L., Sötblomster

Kamomill hör till korgblommiga växter, familj Asteraceae (Compositae)

Allmänt

Kamomill har följande tre kännetecken: hela växten doftar starkt aromatiskt; mot slutet av blomningen är de vita strålblommorna nedböjda; blombottnen är konisk-kägelformig och ihålig.

Kamomill är en av våra äldsta och mest kända läkeörter och inom folkmedicinen kommer den än i dag till flitig användning. Blombottnens form har givit örten dess vetenskapliga namn, som är en avledning av latinets matrix, livmoder. Växten har i enlighet med signaturläran ansetts bota kvinnosjukdomar och verka menstruationsdrivande.

Kamomillte bereds av de torkade blomkorgarna och används som kramplösande och lugnande medel. Avkok på kamomill kan användas som hårsköljningsmedel, speciellt lämpligt för ljust hår som då får en ljusare lyster, samt till väldoftande, rogivande bad.

Förekomst

Finns tämligen allmänt på kulturmark i södra Sverige samt sparsamt och lokalt upp till Norrland.

Kännetecken

En 20-50 cm hög ettårig ört med starkt förgrenad, kal stjälk. Blad dubbelt-tredubbelt smalt uppflikade. Blomkorgar i mitten gila av talrika rörlika femflikiga diskblommor och i kanten vita strålblommor (juni - oktober). Blombottnen till en början platt, senare konisk-kägelformad, ihålig. Frukter små, femnerviga. Doft genomträngande aromatisk.

Använda växtdelar

Blomkorgar

Innehållsämnen

Eterisk olja (upp till 3 %) med (-) alfa-bisabolol (10-25 %) och alfa-bisabololoxid
A och B (10-25 %) och farnesen samt matricin, som omvandlas till det blåfärgade chamazulen. Av flavonoiderna ingår glykosider av quercetin och apigenin samt patulitrin och närstående substanser. Kumarinerna umbelliferon och herniarin.

Medicinsk verkan

Inflammationshämmande, desinficerande, kramplösande, nande, svettdrivande.

Användning

Utvärtes till omslag vid furunkel, sår; till sittbad vid hemorrojder. Invärtes vid kolik och katarr i mag-tarmkanalen. Inhaleras vid bronkit och snuva. Som rogivande te.

Sänd frågor och kommentarer till Ingemar Joelsson