Kummin, carum carvi L

Carum carvi L.

Kummin hör till flockblomstriga växter, Apiceae (Umbelliferae)

Allmänt

De gamla grekerna kände till en umbellat som hade egenskaper liknande dem vi finner hos kummin. De kallade den karon, och det är från den som kummin har fått sitt vetenskapliga släktnamn. Kummin förekommer vild i hela landet och odlas även som kryddväxt.

Sedan äldsta tid har kummin använts som krydda i maträtter, bröd, ost och spritdrycker. Detta beror på angenäm smak och också en matsmältningsbefrämjande verkan.

Som läkemedel med magstärkande och aptitretande funktion har kummin använts alltsedan tidig medeltid. Kumminvatten - en lösning av kumminolja i sprit och vatten - har använts som medel mot tarmgaser och som matsmältnings-befrämjande medel, främst inom veterinärmedicinen.

Vissa leverskador kan orsakas av kumminolja.

Förekomst

Kummin växer allmänt på gräsmark över hela landet. Längst i norr förekommer den dock sparsammare.

Kännetecken

En 30 - 60 cm hög, vanligen två-årig ört med upprätt stjälk som från basen är förgrenad, kal och kantig-räfflad. Blad dubbelt eller tredubbelt sammansatta, med mycket smala flikar; de undre är skaftade, de övre sitter direkt på stjälken. Blommor vita i flockar med 6 - 12 strålar; saknar vanligen svepblad. Rot pålformig. Klyvfrukter 2, avlånga och brunaktiga. Doft mycket aromatisk. Smaken är brännande.

Använda växtdelar

Mogna klyvfrukter.

Innehållsämnen

3-6 % eterisk olja med huvudbeståndsdelen S-(+)-carvon (50-60 %) och R-(+)-limonen (25 %) och små mängder carveol och dihydrocarvon.

Medicinsk verkan

Kramplösande vid spastiska tillstånd i mag-tarm-kanalen och gallvägarna. Motverkar väderspänning.

Användning

Vid aptitlöshet, mag- och tarmkramper, gasbildning. Viktig krydda.

Sänd frågor och kommentarer till Ingemar Joelsson